Alex och Kjells resekildring från Värmland

 

Det är lördag den 16 juli. Jag borde jubla av glädje, semestern har precis börjat. Det är kanonväder och det är bestämt sedan länge att söndagen den 17 juli ska vi upp till Lekvattnet i Värmland och smiska grus. Vi (jag och Alex) hade pratat om det här så länge att frugan började himla med ögonen så fort vi började svamla om alla skoterstigar och små grusvägar som vi skulle dundra fram på!!

Men istället ligger jag i sängen med en otäck bacill i magen som visar sin sämsta sida. I ett sista desperat försök att visa bacillen vem som bestämde lastade jag och Alex hojarna på lördagskvällen för att om det var möjligt åka upp på söndagsmorgonen, det var det inte……

Stenen träffar mig mitt på näsryggen, precis under glasögonen. Ögonen börjar direkt att vattna sig, jag ser knappt något och jag vet att jag borde släppa av på gasen. Men smärtan besvärar mig inte det minsta, det här har jag ju drömt om hela jäkla året!

Åkningen är helt fantastisk! Visst det är lite halvtaskigt väder, men det är inget jag bryr mig om. Det enda som betyder något är nästa kurva. Jag ser Alex luta sig in i en skarp högerkurva, växla ner och ge full gas. En ny dos av sten ryker runt huvudet på mig. Visst man kan hålla lite mer avstånd men just nu känner jag mig som världens snabbaste man på grus. Känslan har inget med verkligheten att göra, jag vet att jag inte är världens snabbaste, men just då, här i skogen känns det så….

Vi sitter i den vedeldade bastun och tittar ut över älven. Jag tittar på Alex och börjar garva. Jag kan inte minnas när jag var så trött och stel i kroppen. Alex börjar också garva och utbrister - Skål för träsket!Träsket ja, nu kan man garva åt det men för bara några timmar sen var det två stycken idioter som var fast i ett träsk.Har man sovit på genomgångarna i lumpen om kartläsning och dessutom aldrig varit med i Solskolan, då är man inte någon höjdare att förstå höjdkurvor, olika stigar eller hur ett träsk är utmärkt på kartan. Något vi skulle bli varse om…..

-Vad tror du om den här stigen? Frågade jag. Ser nog fin ut svarade Alex.Visst började stigen fint. Storslagen utsikt och det gick att gasa på lite. Men sen kom vi ner till en liten bäck. Inte skulle den stoppa oss. Så vi byggde en liten bro av slanor som låg där och så var vi vidare. Inte ens ett litet vattenområde på ca tjugo meter stoppade oss heller. Vi åkte runt det.Sen körde jag fast med bakhjulet ordentligt. Vilken fegis garvade Alex och gasade om. Sen satt han fast upp över motorn i dyn.

Här tog vi av oss hjälmarna och började garva. Det som var framför oss var ett ca 75 meter långt träsk. Men efter träsket såg det ut som om det var ett traktorspår som började. Här togs ett helt idiotiskt beslut. Vi skulle ta oss igenom och fortsätta. När jag klev av hojen sjönk jag ner till låren i en blandnig av vatten och dy. Lukten var väl ingen höjdare heller. Det gick inte att bara börja gasa utan vi fick gunga cykeln fram och tillbaka så suget under hojen släppte. Sen fick en gasa och den andra försöka lyfta hojen i bakskärmen. Vi kom bara några meter i taget eftersom det inte gick att gå utan att trilla hela tiden. Och när man var bakom och lyfte fick man även äran att intaga dagens lunch bestående av vatten och dy!Att släpa en cykel på ca 150 kilo är tungt även i skogen, i träsket var den som att släpa på Volvo 240, jag vet att liknelsen haltar lite men så kändes det….

Efter att fått fram båda hojarna till traktorspåret kom nästa chock. Det var både dy och massa små hala träpinnar i spåret. Så det enda som hände när man gasade var att man bara spann ner hojen i skiten! Det var bara att fortsätta släpa. Men med den skillnaden att nu började det stiga. Det var två backar (som vi såg) som vi skulle upp för. I träsket hade vi garvat några gånger. Nu var vi för trötta för att ens orka prata med varandra. Vi tittade på kartan igen för att se när mardrömmen skulle ta slut men vi blev inte klokare av det. Visst, vi såg stigen på kartan men som vi tyckte borde den tagit slut för länge sen. Men det är klart, två pappskallar som inte kan läsa kartan i vanliga fall gör det inte bättre när dom är helt slutkörda…..

Vi kom upp för första backen och sen körde jag fast ordentligt.FAN, nu skiter jag i det här, vrålade jag. Jag ställde cykeln och gick fram en bit för att reka läget. Då får jag se några tassavtryck. Visst, det kan ha varit en stor hund men jag var övertygad att det var en björn. Så jag börjar slå på bröstskyddet och tralla halvt hysteriskt. Med påföljden att Alex trodde att jag hade fått värmeslag! Sen hade vi ett snabbt överläggande att om björnen kom skulle vi ta på oss hjälmarna och lägga oss under motorcyklarna. Just då kändes det som om det var jättesmart….

Med ett adrenalinpåslag på 100 % så slet vi upp cyklarna för den sista backen. Då händer det som inte får hända när man är så trött att man ser i syne. Elstarten lägger av! Det var bara att börja kicka. För att inte råka ut för ett motorstopp hade jag en grundgas på 6000 varv ungefär.Efter sista backen såg vi äntligen vägen. Det var några stora hål att ta sig över innan vi kom ut på vägen men vi var för trötta för att försöka smyga igenom dom utan det var full gas på ettans växel, det fick bära eller brista. Ute på grusvägen tittade vi bara på varandra och sen kom asgarvet! Vi tog snabbaste vägen hem eller rättare sagt, vi trodde att vi åkte hemåt. Men vi åkte åt fel håll. Efter ca 2 mil upptäckte vi det, det var bara att vända……

Så nu sitter vi här i bastun och dricker en kall öl och jag funderar allvarligt på att anmäla mig till den där Solskolan.

"Solskolan är en orienteringskurs för barn på deras sommarlov"